Mer drama än någon vill ha...

...en väninna ringde mig idag på eftermiddagen på jobb och undrade om jag hade tid att lyssna en stund. Självklart sa jag - det hördes på rösten att hon hade något att berätta som var viktigt för henne att få säga.
Hon har en son som är lika gammal som min son, våra söner lekte tillsammans när de var små men har blivit väldigt olika personligheter med tiden.
Detta är samma väninna som gick igenom en riktigt ful skilsmässa för ett par år sedan. Nu visar det sig att hennes (som jag minns honom) söta lilla kille har hamnat helt fel och använder droger. Detta har tydligen pågått under nästan ett år och de har jagat, sökt och skrikit efter hjälp inom alla instanser som finns, de går i terapi och har kämpat som bara den - hon har inte velat berätta för resten av oss eftersom hon kände sig skamsen när hon hör om våra barn som det (tack och lov) går bra för. Hon tyckte det kändes bra att berätta nu och det kan nog behövas att ventilera även om jag inte har någon direkt erfarenhet inom detta själv så kan jag ju alltid lyssna. Jag lät henne veta att hon kan be om hjälp närhelst det kan behövas och oavsett vad hon behöver - sen gick jag hem och gav min son en jättestor kram (som han halvt besvärat försökte skruva sig ur - sådär som tonårskillar gör).